skip to Main Content
Det Där Med Att Ta Sig Tiden…

Det där med att ta sig tiden…

Jag är trött. Känner att jag egentligen bara vill krypa ner under täcket brevid min sjuka älskling. Helst köpa en påse med massa smågodis och inte göra något mer ansträngande än att på sin höjd zappa mellan kanalerna. Jag ligger i sängen med mobilen och slösurfar och tänker… bara nån minut till… sen…

Jag kliver upp och går och plocka fram kläder som tål regn, krånglar i mig i den trånga sport bh:n och nu börjar både hunden och älsklingen att titta förvånat på mig och jag förstår dem. Jag är själv lika förvånad att jag verkligen är uppe ur sängen. Hunden börjar förstå vad som vankas och gnyr otåligt.

Det regnar ute och jag drar upp luvan på regnjackan så att inte mina hörlurar ska bli blöta. Jag hittar inte riktigt någon bra musik som känns peppande nog så till slut bara går jag och låter musiken sköta sig själv.
​​​​​​​
Han har överskottsenergi, drar i kopplet och bryr sig inte det minsta om vattenpölar och att pälsen blir alldeles  svart. Det blir mitt bekymmer sen.  Han är piggare än mig och på något sätt smittar hans energi och snart traskar jag på i ett tempo som får svetten i pannan att blandas med regnet.

Jag har alltid älskat regnet. När jag var liten kommer jag ihåg hur jag kunde ge mig ut på timmslånga cykelturer i ösregnet. Byxorna klibbade fast vid benen och håret likaså i pannan. Men som jag njöt. Och det är samma nu när jag är vuxen. På något sätt känns det så renande för själen och när jag varit i mina djupaste svackor är det alltid en promenad i regnet som fått upp mig igen.

Vi har snart gått runt hela parken och det börja skymma. Inte det smartaste av mig att vara ute själv i parken när det börjar bli mörkt men det gör att jag ökar takten och kramar det sista ur mina trötta ben. Och nu precis som alla andra gånger jag tar mig tiden att ge mig ut så här så tänker jag… Varför gör jag inte detta oftare? Men istället för att straffa mig själv med negativitet så lovar jag mig själv att snart göra om det igen. Med eller utan regn.
​​​​​​​
Vi börjar närma oss vårt hus på den trafikerade gatan och det regnar fortfarande. Det är mörkt nu och jag är glad att jag inte är kvar i den nu beckmörka parken. Strålkastarna från bilarna får asfalten att glänsa och glittra av regnet och när dropparna landar på marken bildas tusen små fontäner.
Jag andas ut i hissen. Känner mig så härligt nöjd. Blöt… men nöjd.